Ibland är det skönt att fundera högt och tycka till om stort och smått. Somligt i hast och annat mer genomtänkt. Ofta kring politik och samhällsfrågor. Ibland mer personligt.
måndag 10 november 2008
Lyckost
Det är jag det. Lyckosten.
Ikväll är det nämligen konsert på Chinateatern. Det är Aimee Mann som ska sjunga.
Jag kommer kunna beskriva Miss Mann grundligt imorgon. Hurdan hy hon har. Om hon fuskar på G-ackorden. Om kläderna var välskräddade. Om hon blev varm framåt slutnumren. Och om hon pratar för sig själv mellan låtarna (det där snacket som inte hörs i lokalen om hon inte pratar in i micken). Jag och Janne har biljetter på första raden.
Nu ser jag ändå mest fram mot musikupplevelsen och hoppas att det blir åtminstone några spår från julskivan härom året. Jag har fortfarande inte lyssnat mig mätt på den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Aj aj Aimee
Det är mycket som ska stämma om en konsert ska bli bra. Publiken ska vara med på noterna, artisten ska vara sugen. Det skadar inte om väder, vind och andra yttre förhållanden är gynnsamma.
Mårtensafton, måndag 10 november i Stockholm, är ingen idealisk dag. Blåst och mörker kan få den hurtigaste amerikan att deppa ihop. Aimee Mann och hennes band har antingen suttit och groggat innan konserten eller så är de bara okoncentrerade. Spelningen på Chinateatern går för det mesta på autopilot. Flera gånger under kvällen kraschar även autopiloten och Aimee Mann sjunger fel, glömmer textrader och inleder låtar i fel tonart.
Aimee Mann tappar koncentrationen första gången under kvällen när två damer behagar inta sina platser på andra raden först fem låtar in i konserten. Ett gravt etikettsbrott, visst, men det hade ändå varit att föredra att Mann skulle ha ignorerat dem. Nu bröts magin, och sedan var det vidöppet för slarvfel.
Jag ska inte hävda att konserten var dålig, för det var den inte. Slarvig, men inte dålig. Till det har hon alldeles för bra material. Jag var gladast åt "Going Through The Motions", "Looking For Nothing", "Today's The Day", "4th of July", "Stupid Thing" och en slarvig men fantastisk "Driving Sideways".
Ja, julskivan är underbar. En oundgänglig del av mina julfiranden ända sedan jag fick den av Helena för ett par jular sedan. Det enda som fattas då är att se ut som hon. Vilket man inte gör när man satt i sig skinkan och mandelmusslorna...
Skicka en kommentar