Örat tjuter - men det är det värt!

Gårdagens konsert kommer jag sent att glömma.

Han var inte som han brukar, trulig på gränsen till sur. De långa seten med likadana, skramliga låtar lyste med sin frånvaro.

Uffe var glad. Pratade mycket. Sjöng melodiskt (jo, verkligen). Bjöd de bästa spåren. Varav hyllningen till hans pappa var en kvällens höjdpunkter. Liksom de återhållna versionerna av "Hon gör mig galen" och "Evangeline".

I ett av kvällens sista nummer kom saxofonen fram. Det var ..sjukt bra. Cirkus kokade och jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

Handflatorna är som sulor idag och örat tjuter. Men vad gör väl det.

Det var bara munspelandet som var sig likt. Falskt.