fredag 8 mars 2013

Om behovet av kvinnliga förebilder - och om att sakna Ingalill


Jag och min bror pratade om det där med förebilder. Det är ganska länge sen nu. Jag sa att jag har många. Både kvinnor och män. En del för dem de är, andra för mer specifika egenskaper.

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag är kluven inför fenomenet. Men tänker att tillvaron blir roligare när man ser fenomenets möjligheter istället för att irritera sig på detaljer som finns på andra sidan av myntet. Om man ser möjligheten som följer i att kvinnors ojämställda situation speglas och förs fram, istället för att irritera sig över att bli gratulerad en dag på året..

En av mina största förebilder hade sin storhet i just detta, att se möjligheten i alla situationer. Därtill en ideologisk medvetenhet som var knivskarp. En jämställdhetskämpe av rang. En förebild som kvinna och vän.

Hon fattas mig. Snudd på dagligen. För drygt ett halvår sedan tog vi farväl i Gustavsbergs kyrka. Sen dess har min vardagstillvaro ändrats i flera avseenden. Jag är oppositionsråd sedan årsskiftet. Och en av de viktigaste motivatörerna är just Ingalill. Genom hennes stöd, råd, vänskap och tilltro vågade sig många yngre kvinnor ta steg de annars inte tagit. Vilken förmån att få haft en så fin förebild så nära. Det går att förändra samhället, det går att göra det bättre på alla möjliga sätt. Det går att göra det jämställt.

Jag tänker på henne idag. På begravningen höll jag mitt livs svåraste tal. 

Den här dagen på året kommer jag alltid att tänka på Ingalill. Talet berättar lite, lite om varför.


Det är en overklig känsla att Ingalill inte längre finns bland oss. Ännu har inte verkligheten helt trängt in. Därför kan jag inte hålla ett tal till Ingalill som var. I imperfekt och dåtid.  
Jag måste få adressera dig, Ingalill, och snarare tala med Dig, än om dig-som-var. 

*** 

Det är i dagarna trettiotre år sedan våra vägar korsades för första gången. Föga anade jag då att du skulle komma att bli en så viktig person för så många människor utan att många av dem visste hur viktig du var för dem. Föga anade jag då hur viktig du skulle komma att bli för mig, långt senare i livet.  

Med sjuåringens perspektiv såg jag en glad person, jag minns doften i ditt hus, ombonad och varm. Jag minns matstolarna med rottingsits som stod kring det stora bordet. Som lämnade ett lustigt mönster i låren när man hade bara ben. Och fåtöljerna med hjul i vardagsrummet som hade brunt bredspårigt manchestertyg. Man kunde smygåka med dem över golvet. Jag minns hur fint det var hemma på Nyhemsvägen 30. 

*** 

När du valde att lämna LO-ledningen för tolv år sedan engagerade du dig i lokalpolitiken här. Med dig hade du en imponerande drivkraft. Fokuset var ständigt detsamma. Du slogs i varje läge för de mindre privilegerade, de underordnade. De som hade svårt att själva göra sin stämma hörd. Orättvisor skulle utplånas. Du stod på deras sida. Varje gång. 

***

Mina starkaste minnen från våra första år som kollegor i politiken är O-R-D-E-N. Din tillgång till dem. De nyanserade, starka, bildrika och träffsäkra orden. Dina målande beskrivningar gjorde det omöjligt för omgivningen att ducka för problemen du tagit dig an. Ibland naket och rakt, ibland mångordigt bildmässigt, ibland närmast poetiskt. 

Helga Henschen har skrivit om Orden: 
"Ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar
och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många av oss
beväpnar sig med ord" 

När ditt namn kom upp på den elektroniska talarlistan på bioduken i fullmäktigesalen brukade alltid min bänkkompis, Andrine och jag, stöta varandra i sidan och säga; Nu! Nu blir det bra, nu ska Ingalill prata! 

Jag undrar så om du någonsin såg det och förstod vad vi sa till varandra, Andrine och jag, när du på ditt karaktäristiska sätt släntrade stegen upp på scenen fram till talarstolen. Vi såg så fram emot att höra dig än en gång använda orden, brodera en berättelse med ett viktigt budskap. 

*** 

Jag minns när Anna Lindh gick bort. I tomrummet efter en stor förebild tänkte jag vilken tur jag hade som alltjämt hade en av mina största förebilder kvar. Dessutom så nära inpå. Så nära att man kunde ta på henne. Krama henne. Vi har kramats så mycket det senaste året. Jag har tanken full. Vilken tur eftersom de ska räcka så länge nu.  

***

Jag skulle vilja gå från dörr till dörr och berätta för alla och envar vilken viktig person vi nu har förlorat.  




Den lojala hustrun till sin vårdbehövande make. Hon som kämpar så för att hjälpa sin man med allt vad han behöver, omvårdnad och omsorg, ibland dag och natt.



Du slogs för hennes rätt till anhörigstöd och avlastning – det skulle hon få veta

Den deltidsarbetande kvinnan på Coop. Hon som har svårt att klara försörjningen, som vill jobba heltid men inte har möjlighet för att det saknas barnomsorg som matchar hennes behov; sena kvällar och helger ibland.

Du slogs för hennes rätt till nattis – det skulle hon få veta!

Den orolige sonen som känner sig otillräcklig för att inte hinna hjälpa sin sjuka pappa tillräckligt mycket, som bekymrar sig för att han ska trilla och inte komma upp igen.

Du slogs för deras rätt till trygghetslarm och äldreombudsman – det skulle de få veta!

Alla barnfamiljer i vår kommun som saknar en naturlig träffpunkt där barnen kan leka och vuxna umgås.

Du slogs för deras tillgång till en lek- och skulpturpark, du slogs för stolthet över brukstraditionen och formgivararvet i Gustavsberg – det skulle de alla få veta!

*** 
Det finns så mycket att minnas med dig. 

Vi talade om böcker och relationer, om rese- och kulturupplevelser.

Du kom hem från en utflykt med Oscar och sa: ”Jag har varit i Lådbilslandet med Oscar, helt fantastiskt – det måste du prova med Elvira! Vi borde ha något sånt här också, i vår kommun!”  

Jag minns din röda kavaj som du klädde dig högtidligt fin i varje första maj. 

Jag minns hur du ständigt kom med nya tidningsutklipp där det stod något särskilt tänkvärt och viktigt som vi borde läsa. 

Jag minns hur du med en blandning av frustration och stolthet i rösten bekymrade dig över att din mamma Bollan klättrade runt på stolar när hon tvättade sina fönster hemma i Lidköping. Du var orolig att hon skulle trilla och slå sig, samtidigt stolt över hennes energi. 

Jag minns hur du med din sirliga handstil gjorde noggranna noteringar i de tjocka pappersluntorna vi fick utskickade inför varje sammanträde. Och dina prydliga utskrifter av tal och inlägg du skulle hålla. 

Jag minns hur du, under det senaste året när aptiten tröt, petade runt i räksalladen under våra arbetsluncher. Jagade tomaten med gaffeln som du ändå egentligen inte ville äta. 

Men det allra mest levande, fina minnet av dig är ditt breda leende och flörtblinkningen du fyrade av allt som oftast. Den i kombination med en tumme upp när du tyckte någon hade sagt eller gjort något bra! 

***

Mentalt har jag tagit farväl många gånger. Så även denna sommar. Förförra tisdagen tänkte jag, nä, Ingalill hon kommer att leva tills hon blir nittio, minst! Hon har envisheten för det. 

Dagen efter såg jag ditt namn på min mobildisplay. Klockan 12.21 svarade jag glatt: -”Hej Ingalill, vad glad jag blir att höra Din röst!”

Det var din röst, fast i en yngre tappning. Det var din dotter. Det var ett sorgebesked. 

Cathrine och Gösta!
Jag har tänkt mycket på er. Tack för att vi fått dela er Ingalill, er mamma och maka, så mycket.  

*** 

Som en avslutning vill jag citera den brasilianske författaren Paulo Coelho: 

"Världens härlighet är förgänglig,
och det är inte genom den vi ska mäta vårt liv,
utan genom valen vi gör när vi följer vårt levnadsöde,
tror på våra utopier
och kämpar för våra drömmar.
Vi är alla huvudpersoner i vårt eget liv,
och det är ofta de anonyma hjältarna
som lämnar efter sig de djupaste spåren".
 

I den akuta sorgen efter beskedet om din bortgång skrev partivännen Lennart på min facebooksida. 

Lennart, han skrev: 
– "Vi har ett arv att vårda." 

Det har vi. Och det ska vi göra. Du har satt djupa spår. Vi ska vårda ditt arv, det lovar jag Dig Ingalill, vi ska vårda ditt arv.  

Vila i frid. 
 


Tänker på dig och fylls av energi. Det finns så mycket kvar att göra. Jag hör dig viska "Ut och förändra världen, Annika!". Ser fram mot imorgon och dagen efter det. Och dagen efter det!




 



1 kommentar:

Gunnar Lindqvist sa...

Tack för fint minne!
Gunnar