söndag 16 oktober 2011

Barnfattigdom

Barnfattigdom. Sug på ordet. Spontant känns det beskt i munnen.

Efter att ha lyssnat på föredrag av de som kan mer om ämnet har det beska blivit än mer beskt..

Den vackra söndagseftermiddagen ägnades åt partimöte. Ett av ämnena var barnfattigdom. Inbjudna var företrädare från Stadsmissionen och Rädda barnen. De blandade fakta&forskning med beskrivningar av hur deras organisationer arbetar och vad de ser. De ser klyftor som ökar och alltfler barn som lever i fattigdom. Ca 220 000 barn i vårt land handlar det om. 220 000.

Siffran för Värmdö uppgick till 692 i en nyligen publicerad rapport från Rädda Barnen. Det är 692 barn för mycket. Det finns barn som lever på gatan inte många kilometer härifrån. Yvonne från Stadsmissionen beskrev hur antalet barn och unga som lever i tunnlarna under tunnelbanan blir fler och yngre. Hon konstaterade också att över hundra barn förra året blev vräkta från sina hem, trots att det är förbjudet enligt lag.

Av Rädda Barnens föreläsare fick vi lära oss att barn som kommer från fattiga hem löper dubbelt så stor risk att bli mobbade i skolan och tredubbelt så stor risk att bli slagna hemma.

Vi resonerade om vilka insatser och åtgärder som kan göras. En barnfattigdomskommission startas nu av Socialdemokraterna i Värmdö. Målet är att finna och föreslå strategier för att avskaffa barnfattigdomen i Värmdö. Är du intresserad och vill vara med, hör av dig! Du behöver inte vara partimedlem för att haka på.

Vi säger ofta att barn är kloka. Hur sant det är kan du ta del av här. Länken går till en fantastisk liten bok som Stadsmissionen gett ut som heter "Barns tankar om fattigdom i Sverige". Det är en bok full av små aforismer som barn levererat. Så kloka ungar!

Ett axplock:
"Om vi alla var lite mer vänner så tror jag vi löser fattigdomen. Om vi alla skaffar varsin vän som är fattig så kan vi hjälpa varandra. Han bor hos oss eller så hjälper vi till med att han får ett eget hem. Då är man inte helt själv längre."
Gustav, 9 år

lördag 15 oktober 2011

Tranströmertröst

Jag är fortfarande överjordiskt glad att Tranströmer utsågs till årets Nobelpristagare i litteratur. Han är en förtrollande liten farbror. Jag har både läst hans alster och lyssnat till honom. En av mina favoriter är hans dikt "Gläntan" (Sanningsbarriären, 1978).

Den första strofen, "Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse".. känns löjligt aktuell när jag ser tillbaka på den senaste veckan. Det verkar trångt där i gläntan, många är det som är vilsna. På det ena eller andra sättet.

Men då, i frustrerade stunder, får man ta fram sin Dagerman; "Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ, endast en sak kan du göra; en annan människa väl.."

Ett steg i taget, ett samtal i taget, en strid i taget.


Jag tror jag ska ordna en liten fest. På Tranströmertema!


(Bild: Ulla Montan, Albert Bonniers förlag)

fredag 14 oktober 2011

Talet till Elisabeth


Jag är så ledsen.

Ikväll delade jag sammanträdesrum med dig Elisabeth, som så många gånger tidigare. Så många minuter, timmar, dagar och veckor det kommit att bli vid det här laget. Som jag har lyssnat på dig, lärt mig av dig och diskuterat med dig. Efter tio år med dig som ansvarig tjänsteman där jag haft mitt fokus som politiker, inom skolans värld, finns det så många spännande, viktiga, svåra och roliga stunder i minnets bibliotek.

Du är en starkt lysande stjärna Elisabeth.

Det finns två egenskaper hos dig som är i sin helt egen klass. Jag vill börja med din värdegrund och din osvikliga kompass som aldrig glömmer att se varje litet barn, varje yster gamling och varje strulig skolelev med samma respekt, empati och professionalitet. Att se varje individ och möta var och en där denne befinner sig. Att ringa tillbaka till varje orolig förälder innan dagen är slut oavsett hur sen timman hunnit bli, att bekymra sig för även de detaljer som många andra skakat på axlarna åt.

Jag har alltid varit fascinerad över hur du också i de svåraste diskussionerna kan nå både barn och vuxna runt bordet, få alla att känna sig sedda och hörda. Att kombinera ledarskap och ansvarstagande med delaktiggörande från den enskilde när en lösning ska väljas. Jag har aldrig nånsin hört dig tala illa om något av våra förskolebarn eller någon av våra elever eller sätta dig till doms över de förutsättningar de kommit med, tvärtom, du har alltid framhållit den värdegrund som du förkroppsligar. En osviklig lojalitet med alla barn, ALLA barns rätt till sin kunskap och utveckling.

Jag tror att din viljestyrka och obändiga energi ibland har skrämt människor i din omgivning Elisabeth. Men det är inte ditt fel att de inte förstått hur i grunden enkel din livsfilosofi är, förändra det som är dåligt och utveckla och framhålla det som är bra.

Din andra naturbegåvning är att stå som starkast när det behövs som bäst. I krissituationer är du varje omgivnings dröm. Det är starka ord, jag vet det. Men jag skriver dem med eftertryck, av egen erfarenhet. Flera kriser, tragedier och svåra episoder har du fått ta huvudansvaret för. Vid vart och ett av dessa tillfällen har din auktoritet överglänst allt motsvarande jag haft insyn i. Och berömmet har aldrig låtit vänta på sig. Oräkneliga är de tillfällen när kommundirektör, chefskollegor, medarbetare eller politiker uttryckt det som alla involverade tänkt; "Vilken tur att vi har Elisabeth".

Jag lärde känna dig för över tio år sen nu, som det strävsammaste man kan tänka sig. Den mörkblåa skrivbordslampans sken brann från tidig morgon till långt in på nattkröken de flesta av veckans dagar på Mariagatans kontor. Du visade ett stort mått av lojalitet också i de frågor du trodde mindre på, som vi politiskt ändå drev fram. Jag litade alltid på dig. Och Du visade hur väl det lönade sig.

I bagaget hade Du redan en lång erfarenhet när vårt samarbete startade. Under nittiotalet tog du kommunens förskolor på en utvecklingsresa av sällan skådat slag. Den kröntes med utnämningen "Årets förskolekommun" år 2001. Arbetet skedde under moderat politikerledning. Du och de då ansvariga politikerna i socialnämnden visade att med gott samarbete kan man nå nästan hur långt som helst.

(Bilden har jag oblygt lånat från bloggen 100kulturhusdagar, för att den är så Du! Jag hoppas ingen tar illa upp.)

Dina framgångar ledde till ett utökat uppdrag, också skolan och fritid lades till. Det var ingen promenad i parken. Jag mötte flera från skolans värld som tydligt redovisade sitt missnöje med att få en gammal förskolefröken som chef. Men du erövrade ledarskapet och vann respekt hos också dina nya medarbetare. Sträck på dig och var stolt, det var banne mig inte en enkel uppgift. Jag har många gånger funderat över hur du lyckades. Jag tror att viktiga framgångsfaktorer varit din förmåga att skapa en stolthet över verksamheten, stolthet och gemenskap.

Jag väljer att stanna min historieskrivning där. För jag tycker att du de senaste åren givits en närmast omöjlig uppgift när förutsättningarna förändrades och många av de resurser som i andra kommuner betraktas som självklarheter togs bort i Värmdö. Du gjordes till chef för all verksamhet i egen regi. En mastodontorganisation med uppdrag över ett så brett fält som bibliotek, gymnasieskola, fritidsgårdar, förskolor, äldreomsorg, kulturskola, handikappomsorg, grundskola mm. Kraven löd kvalitetsutveckling, resurser skars bort och så infördes en omöjlig politisk organisation som kortsluter sig själv med ständiga konflikter, dubbelkommando och otydlighet.

Det som varit viktiga ingredienser tidigare, och motorn i mycket av kvalitetsarbetet, avskaffades och lades ned. Dina muskler, dina verktyg som ansvarig chef plockades bort. Jag minns fortfarande hur den av kommunledningen inhyrda revisionskonsulten från "det stora bolaget i stan" (år 2009 tror jag att det var) chockad utbrast att kommunens organisation framstod som riggad för att den kommunala verksamheten skulle misslyckas, när hon fått förutsättningarna beskrivna för sig.

Med hart när omöjliga förutsättningar har du ändå stretat på. Kämpat. Det ska du ha en stor eloge för. Ditt fokus har aldrig lämnat grunduppdraget, att göra bästa möjliga verksamhet på alla håll och kanter.

Jag är ledsen för att ingen sa de här orden till dig ikväll Elisabeth. Jag tog så för givet att vi skulle ges ett särskilt tillfälle att få tacka för alla år du ägnat åt våra små och stora. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att tacket till Dig skulle inskränka sig till en ynka blomma och ett trettiosekunderssvammel efter närmare tre decenniers viktiga insatser. Jag tror inte det skulle hända någon annan stans. Du är värd ett riktigt tack.

Gå med stolthet Elisabeth. Stolthet!


(Klienter och medarbetare på Ekhaga har med sin egenhändigt byggda och färgstarkt målade stol visat sin uppskattning över en färgstark ledare, över Dig).

fredag 7 oktober 2011

Jag hoppas så..


.. att en tunisisk bloggerska får fredspris nu om någon minut!

Hoppas, hoppas, hoppas!

Nästan ett år

Sålänge sedan är det jag senast skrev ett inlägg här. En lång paus. På frågan jag fått om varför jag inte skrivit har det funnits många svar. Tiden, förutsägbarheten i det skrivna, trötthet efter en intensiv valrörelse och därpå förlusten av världens bästa farfar. Facebook. Lust. Och mycket annat.

Just lust är en viktig ingrediens om bloggande ska kännas meningsfullt. De senaste månaderna har jag allt oftare kommit på mig själv med att tänka, "det där borde någon skriva om", en insändare.. eller ett blogginlägg. Ämnen saknas alltså inte. Jag har hunnit samla på mig en lång lista över saker att diskutera!

Så den närmaste tiden kommer självklara teman som behovet av en satsning på skolan, bristen på lekplatser (nej, det har inte byggts någon på det år som gått, trots att beslutet togs för nu väldigt länge sedan i fullmäktige) och synen på vad som är rättvist fördelade resurser, att diskuteras här.

Revisorskritik, glimtar av vardagsnöjen och små tillvaropraliner som läsupplevelser, musik och teater växlas med stundtals indignerade beskrivningar av kommunala sammanträden och dito beslut.

Framåtsyftande idéer och visioner, båda konkreta för det lilla samhället där jag lever och verkar och mer högtflygande tankar hoppas jag ändå kommer att bära tonen och vara den röda tråden när Annikas Tyckeri nu går in på ett andra varv. Lusten att påverka, viljan att förändra det som dåligt och ytterligare förbättra det som är bra är en allestädes närvarande känsla i min kropp. Det ska bli ett lustfyllt äventyr att översätta tankarna och känslorna i konkreta knapptryckningar på det vita äpplets tangentbord - välkomna att följa med om ni har lust!

Jag tror det blir en rik höst.


(Foto: Lotta Jakobsson)