tisdag 24 juli 2007

Den här gången tar jag männen först

Det har blivit en sommar med mycket läsning.

På senare år har litteraturkonsumtionen gått i skov. Det är som med motion och träning. Jag säger ursäktande till mig själv att jag ju inte hinner. Alla sena kvällsmöten och omfattande handlingar inför sammanträdena där besluten ska fattas som måste läsas, då finns ingen möjlighet att hinna med det där spinningpasset eller det nyutkomna alstret av favoritförfattaren.

Vilket nys. Tänker jag när några veckors ledighet förflutit med mycket av både böcker och motion. Prioritera annorlunda. Detta är mervärden du inte vill vara utan. Att ligga intill J, som har sin hand i den lilla gropen på min mage, och smaka på ord och skrivna bilder, kan inte vara ämnat som en guldkant några korta stunder om året.

Det är en fantastisk värld som öppnar sig. För varje avslutad bok väcks lusten till nya bekantskaper. Som utsvulten söker jag tips och idéer på nätet, trakasserar vänner med krav på inspel över vad jag borde ge mig i kast med härnäst och springer i bokhandlarna som en abstinent.

Gårdagsskörden gav fem nya upplevelser in spe.

Jag börjar med männen den här gången. Eller, rättare sagt, Marcus Birros "Svarta vykort" läste jag igårkväll. Idag är det Sigge Eklund som väntar. Sen blir det Pia Hintze, Åsa Linderborg, och Linda Olsson.

Jag gillar Marcus Birro. Lite motvilligt gör jag det. Oklart vari oviljan består. Men det finns sjok i det han skriver som etsar sig in och ruskar om. En passage:

"Ungefär 400 000 människor här i landet lider av depression. Det är dags för upprättelse. Det är dags att slå ett slag för de mjältsjuka. Alla melankoliska, trånandesjuka, anttiironiker som slåss med sina demoner så gott som dagligen, som grubblande tar sina långpromenader i det försiktiga regnet, som sitter lutade över tunga böcker i sin iver och längtan att få tillvaron att hänga ihop.

Det är dags för alla tungsinta att stå längst fram i ledet, att få svinga svärdet mot alla tjattrande hysterikor, alla trivselfascister, alla förbannade samkväm-människor. Det är dags för Sveriges grubblare att peta sina krokiga fingrar i ögonen på alla ytliga och själaglada strandraggartyper.

För tillvaron hänger inte ihop. Det tunga vemodet och skogsdiktarnas djupaste allvar är något av det vackraste det här landet har att uppbringa. Nu jagas allt sånt på flykten av hysteriskt uppskruvade revykärringar som står i hängslen och drar ekivoka skämt på dialekt, vi jagas i våra mardrömmar av Allsång på Skansen, vi är på flykt från lyckade, och lyckliga radhusterrorister som själva dras ner av vårt missmod, som inte vågar öppna en enda dörr inåt eftersom de är livrädda för sig själva och sitt eget allvar. Bättre då att slänga en Stefan och Krister-filt över allt det svarta.

Men all god konst, all litteratur värd att tala om har sitt ursprung i mänskliga brister. I svårmod, i mjältsjuka. Utan oss melankoliker skulle hela Sverige förvandlas till en ständigt skenande Lisebergsbana utan skydd eller bromsar. Utan oss inga böcker, ingen eftertanke.

Nazisterna avskydde all melankolisk konstyttring. Den brändes på bål. Allt som var satt till eftertanke var farligt i deras ögon. Ser man sig om i svenskt medieklimat kan man tro att de fick rätt. Ingenting får göra ont eller ens svida till. Alla lyckliga, balanserade och oreflekterade människor kommer inte ens ha baksidan av en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.

Nuförtiden är det vara vinnaren som räknas. Ytan och den fascistoida perfektionen firar ständiga och rakryggade triumfer. Ebba von Sydow styr sina läsare med nymoralistisk järnhand. Men jag älskar tanten på servicehemmet som reser tidsmaskin med hissen och tror hon kommer till 1922 varje gång hon rullar ut våning tre. Jag vet hur den nerpissade mannen på parkbänken mår när han kikar skräckslagen mellan smutsiga hårtestar och ber om en spänn till mat. Jag har varit där. Du får en tjuga, men bara om du lovar att köpa sprit, säger jag till honom som om han någon gång ens funderat på att köpa något annat.

Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare än så. Lär man sig inte att livet går i faser, hämtar kraft för nya avstamp, blir man en av bröderna på parkbänken som inte såg när de tände i taket, inte var med när bartendern började vända stolar på bord. Ni är alltid en del av mig. Det gapiga, vulgära och stinkande skäggansiktet utanför Filmstaden är mitt ansikte. Jag hann undan i tid, starka armar drog mig ut ur lokalen innan den låstes från insidan. Jag är glad för det. Men jag glömmer aldrig att jag är en av er.

Och ur ett större perspektiv; ni som föraktar är de föraktade. Ni som väljer att titta bort, inte vill kännas vid, som dikterar villkoren på ert folkliga sätt under tidsbestämda kaffepauser och trängs med de andra som sparkar nedåt, ni är de verkligt föraktade."

Vackert skrivet. Och tänkvärt.

tisdag 10 juli 2007

Kärlek

"Kärlek är den enda rationella handlingen."

Levine
(Ur Tisdagarna med Morrie - Albom)

Mänsklig värnplikt

Har ägnat tid med min svårt strokesjuka farmor. Det ödmjukar en. Den hjälplöshet som präglar hela hennes vakna tillstånd är genomgripande och bedövande tydlig. Ändå klagar hon inte. Hon är alltjämt en kvinna att imponeras av så liten och späd hon är.

Känner livets allvar och en melankoli över att saker inte är som de varit. Frustration över att hon får kämpa så med det mest elementära. Att svälja tuggan jag just matat henne med, passerad som om den vore avsedd för nybörjarbebisen. Be om hjälp för att kunna uträtta sina behov. Eller någon som kan bistå med att veckla ut hennes spastiska, värkande hand för att lindra krampen.

Efter timmar tillsammans igår återvände jag till lilla sommartorpet som ägs av henne och farfar. Med fingrarna i rabatterna, flödade tankarna fritt. Tungsinnet ville inte ge vika. Vi röjer och rensar, klipper och beskär. Skurar och fejar. Mitt i arbetet fann jag boken jag givit bort så många gånger. "Tisdagarna med Morrie", som handlar om ALS-sjuke Morrie Schwartz. Vilken lisa.

Tillbaka hos farmor idag igen med ny energi. Masserade hennes axlar, armar och ben. Smorde in den torra huden på smalbenen. Det tyckte hon om, hon log oavbrutet. Och så smakade hon jordgubbar som delats i små, små bitar. Och log ännu bredare.

När hon sen behöver hjälp för att uträtta sina behov får vi ringa på klockan. Två sköterskor kommer för att hjälpa till. Jag förstår att det inte gått som farmor tänkt sig. Den ena sköterskan är sur över att de fick komma i "onödan". Jag känner en våg av ilska över okänsligheten med vilken hon konstaterar att det inte blev något. Och över sättet på vilket farmor matas när ingen anhörig finns på plats för att hjälpa henne. Fem minuter har hon då på sig att med sin kvartsfungerande mun få i sig tillräckligt innan sköterskan ska springa vidare till nästa bord och nästa patient. Hennes kläder har alltid en och annan fläck på sig och håret ser som regel tufsigt ut. Det är så ovärdigt. Så djupt ovärdigt.

Vi berömmer oss om att vara ett välfärdsland, ett föredöme. Men när jag lever intill farmor ett par dagar krackelerar bilden fullständigt. Att vistas med gamla människor för att se hur vi tar hand om dem, borde vara obligatoriskt för alla. En sorts ny värnplikt.

Jag läser i boken om Morrie om hans syn på sina sista månader i livet. Det skulle gå att göra en alldeles egen bok av boken om Morrie med bara citat. Så oändligt mycket klokskap, värme och kärlek. Den skulle man kunna få som "kurslitteratur" till värnplikten.

En liten bild på Morrie får symbolisera hoppet. Att vi kan, och måste, göra tillvaron bättre för de som behöver hjälp och omsorg.

söndag 8 juli 2007

Att gilla Andreas Carlgren medvilligt


Det går väl ändå inte att INTE kommentera att startskottet gick för Almedalsveckan idag om man vill kategorisera sig som politisk bloggare.

Jag lyssnade på inledningstalet hemma i soffhörnan. Det hölls av Andreas Carlgren som bekant är miljöminister och centerpartist. Jag tyckte framträdandet var okej. Inte lysande och absolut inte dåligt.

Han är den minister jag i den borgerliga regeringen gillar bäst (de är inte så många jag gillar bra överhuvudtaget men Andreas gillar jag). Inte ens motvilligt gillar jag honom. Jag gillar honom medvilligt. Han är engagerad och resonerande.

Om Alliansen går fram i nästa opinionsmätning har ni mitt ord på att skälet är Andreas. Att han fick utrymme och att Maud och Fredrik valde att stanna hemma..

Förströelser


Även om jag bestämt mig för att inte låta vädret påverka min sinnesstämning för mycket så börjar nu hjärnan leta stimuli som kan ersätta känslan av sand mellan tårna och solvarm hud.

Och då är det ju tur att det finns lokala entrepenörer som förgyller tillvaron för oss på olika sätt.

Så jag tackar Stenhammar och gänget runt Siggesta Gård för möjligheten att få höra både Eldkvarn 24/7 och Bo Kaspers Orkester 8/8 i sommar i Stockholms ballaste konsertmiljö. Jag ska ta cykeln dit och rocka loss.

Semester - igen

Tempot har gått ned ordentligt. Stora frågan för dagen är, gräva upp den gamla stensatta rabatten eller måla staketet..

I veckan ska jag se till att göra mig ärende till favoritbokhandeln.
Några titlar siktar jag på:
Svarta vykort - Birro
Snabba cash - Lapidus
Bortom normen 2.0 - Petersen

..och så någon italiensk psykoanalytiker jag fått rekommenderad men glömt namnet på.

Det är lustigt med semester. Man har massor med tid och jag samlar på bloggämnen som en kärlekskrank sjuttonåring som söker sina sju blomster på midsommaraftons natt. Ändå har jag ingen tid och ro att skriva något av allt jag funderat kring.

Utredningen som tagits fram kring en östlig tunnelbanelinje till Gustavsberg via Nacka är annars ett självklart ämne. Hm.. jag återkommer nog om det iallafall. Har just läst igenom den och tjaa.. jag har en bestämd uppfattning.

Fler läsetips mottages tacksamt!

torsdag 5 juli 2007

Lika som bär 2



Nej, det är inte en och samma person. Den ene är svärfar. Den andre är tydligen också ett snille.

Port Salut och kvinnokamp

Var och storhandlade härom dagen. Stora skyltar skrek att Port Salut var billigt denna vecka. Då tänker jag på mormor. Min mormor hade alltid Port Salut hemma.

Hon var en sträv norrländska med många kvalitéer. Hon och morfar flyttade söderut till Norra Lagnö när de tre barnen var i tio-femtonårsåldern. De skulle driva Konsumbutiken där, på Lagnö. Så småningom etablerades stora Domus och lilla butiken på Lagnö slog igen. Morfar blev chef för fisk och djupfryst. Mormor arbetade också där. Jag undrar i mitt stilla sinne om det hade gått för sig idag.

När morfar skulle pensioneras var frågan vem som skulle ta över. Mormor fick frågan. Hon hade ännu ganska många år kvar till sin pension. Jag gissar att hon blev väldigt glad att få frågan.

Minns hennes plikttrogenhet. När man som barn kom förbi henne i affären sken hon upp, bjöd på en av de konstiga tabletterna hon hade i sin rockficka, Domino tror jag de hette. Sen ursäktade hon sig ganska snart igen med att det var mycket att göra och att arbetet kallade. Men vi fick lova att snart komma hem till henne och fika.

Det blev klart att mormor skulle ta över. Och bli chef. Hon föreslogs få en liten lönehöjning, marginell till sin karaktär och hästlängder från den lön min morfar hade haft för samma syssla. Jag minns min mors stora upprördhet. Och mormor som inte ville bråka.

Fortfarande kommer då och då lusten över mig att för liv om det hela, retroaktivt. Trots att affären inte finns kvar och både mormor och morfar är borta.

Jag har andra minnen av mormor också.

De fantastiska familjemiddagarna som borde ha filmats, mat i mängder, tjatter och bus och alltid något extra för barnen.

Den duvblå låga, breda koppen som man fick varm choklad i till frukost när man sovit över. Tillsammans med den hembakade tekakan som var ljuvligt god. Förstod först i tonåren att det kunde ha att göra med mängden Smör och de otaliga skivorna av just Port Salut. Kortspel, kräftfiske, bingo och vedhuggning.

Och så tänker jag på hennes födelsedagar, då drack de vuxna alltid ett annat sorts vin. I barnets ögon såg det ut som saft. Numera vet jag att det heter Rosé.

Häromdagen skulle ha varit en sådan dag, mormor skulle fyllt åttio i förrgår. Grattis mormor! Du fattas mig.

onsdag 4 juli 2007

Känslostorm


Har sett filmen Babel.

Tagen. Betagen. Bergtagen. Slagen.

Den var hemsk. Hemskt bra.

Ljuset efter en sådan upplevelse syns på bilden. Det viktigaste av allt. Jag går in till henne och tankar värme och mening där hon ligger och snusar.