Mänsklig värnplikt

Har ägnat tid med min svårt strokesjuka farmor. Det ödmjukar en. Den hjälplöshet som präglar hela hennes vakna tillstånd är genomgripande och bedövande tydlig. Ändå klagar hon inte. Hon är alltjämt en kvinna att imponeras av så liten och späd hon är.

Känner livets allvar och en melankoli över att saker inte är som de varit. Frustration över att hon får kämpa så med det mest elementära. Att svälja tuggan jag just matat henne med, passerad som om den vore avsedd för nybörjarbebisen. Be om hjälp för att kunna uträtta sina behov. Eller någon som kan bistå med att veckla ut hennes spastiska, värkande hand för att lindra krampen.

Efter timmar tillsammans igår återvände jag till lilla sommartorpet som ägs av henne och farfar. Med fingrarna i rabatterna, flödade tankarna fritt. Tungsinnet ville inte ge vika. Vi röjer och rensar, klipper och beskär. Skurar och fejar. Mitt i arbetet fann jag boken jag givit bort så många gånger. "Tisdagarna med Morrie", som handlar om ALS-sjuke Morrie Schwartz. Vilken lisa.

Tillbaka hos farmor idag igen med ny energi. Masserade hennes axlar, armar och ben. Smorde in den torra huden på smalbenen. Det tyckte hon om, hon log oavbrutet. Och så smakade hon jordgubbar som delats i små, små bitar. Och log ännu bredare.

När hon sen behöver hjälp för att uträtta sina behov får vi ringa på klockan. Två sköterskor kommer för att hjälpa till. Jag förstår att det inte gått som farmor tänkt sig. Den ena sköterskan är sur över att de fick komma i "onödan". Jag känner en våg av ilska över okänsligheten med vilken hon konstaterar att det inte blev något. Och över sättet på vilket farmor matas när ingen anhörig finns på plats för att hjälpa henne. Fem minuter har hon då på sig att med sin kvartsfungerande mun få i sig tillräckligt innan sköterskan ska springa vidare till nästa bord och nästa patient. Hennes kläder har alltid en och annan fläck på sig och håret ser som regel tufsigt ut. Det är så ovärdigt. Så djupt ovärdigt.

Vi berömmer oss om att vara ett välfärdsland, ett föredöme. Men när jag lever intill farmor ett par dagar krackelerar bilden fullständigt. Att vistas med gamla människor för att se hur vi tar hand om dem, borde vara obligatoriskt för alla. En sorts ny värnplikt.

Jag läser i boken om Morrie om hans syn på sina sista månader i livet. Det skulle gå att göra en alldeles egen bok av boken om Morrie med bara citat. Så oändligt mycket klokskap, värme och kärlek. Den skulle man kunna få som "kurslitteratur" till värnplikten.

En liten bild på Morrie får symbolisera hoppet. Att vi kan, och måste, göra tillvaron bättre för de som behöver hjälp och omsorg.