Den här gången tar jag männen först

Det har blivit en sommar med mycket läsning.

På senare år har litteraturkonsumtionen gått i skov. Det är som med motion och träning. Jag säger ursäktande till mig själv att jag ju inte hinner. Alla sena kvällsmöten och omfattande handlingar inför sammanträdena där besluten ska fattas som måste läsas, då finns ingen möjlighet att hinna med det där spinningpasset eller det nyutkomna alstret av favoritförfattaren.

Vilket nys. Tänker jag när några veckors ledighet förflutit med mycket av både böcker och motion. Prioritera annorlunda. Detta är mervärden du inte vill vara utan. Att ligga intill J, som har sin hand i den lilla gropen på min mage, och smaka på ord och skrivna bilder, kan inte vara ämnat som en guldkant några korta stunder om året.

Det är en fantastisk värld som öppnar sig. För varje avslutad bok väcks lusten till nya bekantskaper. Som utsvulten söker jag tips och idéer på nätet, trakasserar vänner med krav på inspel över vad jag borde ge mig i kast med härnäst och springer i bokhandlarna som en abstinent.

Gårdagsskörden gav fem nya upplevelser in spe.

Jag börjar med männen den här gången. Eller, rättare sagt, Marcus Birros "Svarta vykort" läste jag igårkväll. Idag är det Sigge Eklund som väntar. Sen blir det Pia Hintze, Åsa Linderborg, och Linda Olsson.

Jag gillar Marcus Birro. Lite motvilligt gör jag det. Oklart vari oviljan består. Men det finns sjok i det han skriver som etsar sig in och ruskar om. En passage:

"Ungefär 400 000 människor här i landet lider av depression. Det är dags för upprättelse. Det är dags att slå ett slag för de mjältsjuka. Alla melankoliska, trånandesjuka, anttiironiker som slåss med sina demoner så gott som dagligen, som grubblande tar sina långpromenader i det försiktiga regnet, som sitter lutade över tunga böcker i sin iver och längtan att få tillvaron att hänga ihop.

Det är dags för alla tungsinta att stå längst fram i ledet, att få svinga svärdet mot alla tjattrande hysterikor, alla trivselfascister, alla förbannade samkväm-människor. Det är dags för Sveriges grubblare att peta sina krokiga fingrar i ögonen på alla ytliga och själaglada strandraggartyper.

För tillvaron hänger inte ihop. Det tunga vemodet och skogsdiktarnas djupaste allvar är något av det vackraste det här landet har att uppbringa. Nu jagas allt sånt på flykten av hysteriskt uppskruvade revykärringar som står i hängslen och drar ekivoka skämt på dialekt, vi jagas i våra mardrömmar av Allsång på Skansen, vi är på flykt från lyckade, och lyckliga radhusterrorister som själva dras ner av vårt missmod, som inte vågar öppna en enda dörr inåt eftersom de är livrädda för sig själva och sitt eget allvar. Bättre då att slänga en Stefan och Krister-filt över allt det svarta.

Men all god konst, all litteratur värd att tala om har sitt ursprung i mänskliga brister. I svårmod, i mjältsjuka. Utan oss melankoliker skulle hela Sverige förvandlas till en ständigt skenande Lisebergsbana utan skydd eller bromsar. Utan oss inga böcker, ingen eftertanke.

Nazisterna avskydde all melankolisk konstyttring. Den brändes på bål. Allt som var satt till eftertanke var farligt i deras ögon. Ser man sig om i svenskt medieklimat kan man tro att de fick rätt. Ingenting får göra ont eller ens svida till. Alla lyckliga, balanserade och oreflekterade människor kommer inte ens ha baksidan av en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.

Nuförtiden är det vara vinnaren som räknas. Ytan och den fascistoida perfektionen firar ständiga och rakryggade triumfer. Ebba von Sydow styr sina läsare med nymoralistisk järnhand. Men jag älskar tanten på servicehemmet som reser tidsmaskin med hissen och tror hon kommer till 1922 varje gång hon rullar ut våning tre. Jag vet hur den nerpissade mannen på parkbänken mår när han kikar skräckslagen mellan smutsiga hårtestar och ber om en spänn till mat. Jag har varit där. Du får en tjuga, men bara om du lovar att köpa sprit, säger jag till honom som om han någon gång ens funderat på att köpa något annat.

Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare än så. Lär man sig inte att livet går i faser, hämtar kraft för nya avstamp, blir man en av bröderna på parkbänken som inte såg när de tände i taket, inte var med när bartendern började vända stolar på bord. Ni är alltid en del av mig. Det gapiga, vulgära och stinkande skäggansiktet utanför Filmstaden är mitt ansikte. Jag hann undan i tid, starka armar drog mig ut ur lokalen innan den låstes från insidan. Jag är glad för det. Men jag glömmer aldrig att jag är en av er.

Och ur ett större perspektiv; ni som föraktar är de föraktade. Ni som väljer att titta bort, inte vill kännas vid, som dikterar villkoren på ert folkliga sätt under tidsbestämda kaffepauser och trängs med de andra som sparkar nedåt, ni är de verkligt föraktade."

Vackert skrivet. Och tänkvärt.