I vår familj är det lite omvända världen. Medan vänner och bekanta beskriver omaket med "sina vandrande barn" och hur trötta de är för att barnen kommer och ska "ligga med" och vara nära även nattetimmar så föredrar E tillvaron i sin egen säng.
Jag, däremot, får ibland svår närhetsabstinens och upplever inte så lite ångest när jag tänker på hur fort det går, snart har jag inte ett litet barn längre.. Och tycker därför det kunde vara lite mysigt om hon kom knallandes in till oss för att sova i mitten.
När tillvaron dessutom, som under den senaste månaden, varit intensivare än vanligt med oändligt antal kvälls- och helgmöten blir behovet akut. Det leder ibland till att jag helt sonika går in i hennes rum, lyfter upp henne sovandes och bär in henne till oss.
När hon vaknar tittar hon upp, lite småförgrymmad men med glimten i ögat och huvudet på sned och frågar: "- Vem har burit hit mig den här gången?"
Imorse fick jag erkänna. Det var jag.
3 kommentarer:
Vad du gör är att teckna en kärleksoption som faller ut hundrafalt i E i framtiden.
Ja! Jag vill också ju...
Det är en skön tanke!
Och Lotta, du får såklart låna henne att snusa med tills dess att du har en egen och JAG blir moster!
Skicka en kommentar