Eftersom det är någon sorts bemärkelsedag för poesin idag dammar jag av ett inlägg som har rykande aktualitet. Dels är det trängre än någonsin i hyllorna, där de nyaste böckerna ligger inproppade, ovanpå andra inproppade böcker och staplar nu dessutom börjar trona på golvet och växer i kapp med dammråttorna. Dammråttorna i sin tur, trivs ypperligt med det faktum att det varit måånga helger i rad med mycket politiskt arbete.
Det börjar alltså bli trångt i bokhyllan. Dagens diskussion vid frukostbordet handlar om huruvida vi återigen ska utöka hyllmeterkapaciteten eller göra en utrensning. (Jag är nöjd med möblemanget och vill inte ha fler hyllor. J, i vilken det bor en bokhamster, är av motsatt uppfattning).
Nu på kvällen slår jag mig ned på golvet och börjar kika över pärmarna för att se om det inte dyker upp titlar som skulle kännas okej att fjärma. Finner bara älsklingar. Särskilt en riktigt gammal älskling. Poeten Harald Forss.
”jag är nyansernas älskare
det obestämdas vän
mysteriernas hängivne
jag har känt letargiens kyss
och hört dess viskning
morgonen och aftonen har sett mig le
jag är nyansernas älskare”...
Jag är också nyansernas älskare. Någon gång ska jag berätta hur den där boken har hamnat i min samling. En pinsam historia, så det blir en annan gång.
Vi får nog utöka med nya hyllor.
2 kommentarer:
Jag håller på J, det kan inte bli för många. :-)
Populär föreställning: känslorna är individuella men språket sätter i kraft av sina gemensamma regler allmäningens staket runt det privata.
Varför betalar en kvinna som ska gifta sig 15 000 kr för en brudklänning - med motiveringen att det högtidliga tillfället fordrar ett unikt plagg - , men inte reflekterar över att hon inför församlingens och Guds åsyn iträder sig det allmänas mest slitna skrud när hon under samma akt bedyrar sin kärlek med orden "Jag älskar dig"?
I språket blir det personliga allmänt. Mystikerna hade problem med detta; deras erfarenheter var ju per definition gränsöverskridande; lutade över bokstävernas Grand Canyon hade de inget val än att retirera till allmäningen.
Poeten - vilddjuret på Zoo som pressar sitt grin mellan gallret, rasande av missnöje över att vara inlåst i språket.
Och ändå, de hemliga nycklar som vi understundom återfinner mellan bladen, de kan hitta lås vi inte visste vi behövde låsa upp.
Skicka en kommentar