(S)kolan på rätt spår

I helgen har (s) diskuterat den framtida skolpolitiken på sina framtidsdagar.

Kollegan Johanna Graf skriver intressant om detta, se länk intill.

När jag diskuterar dessa frågor hemma med J som är lärare undrar jag ofta hur det kommit sig att den allmänna diskursen är "vänsterflum" eller "batonghöger", båda lika oändamålsenliga att lösa de bekymmer och utmaningar skolan brottas med.

Björklunds rop på nya lagar och mer sortering är inte vägen till det generella lyftet där alla elever lyckas bättre. Auktoriteten i klassrummet kommer inte med en ny lagparagraf. Den handlar om att de som arbetar i skolans värld är auktoriteter i sitt sätt att vara. När regler om kepsförbud och beslagtagna mobiler diskuteras saknas den auktoritet lärarna borde förvärvat genom sin utbildning på lärarhögskolan. Har man inte den naturligt i sin roll som utbildad lärare hjälper en lagparagraf föga.

I vissa avseenden har också vår politik varit galet ute. Noggranna uppföljningar och individuella utvecklingsplaner är helt nödvändiga för att varje elev ska ges möjlighet att utvecklas maximalt. Detta kan ske på olika sätt. Aversionen i dessa sammanhang mot nationella prov förstår jag lika lite som skriket efter nya lagar.

Göran Rosenberg skrev en krönika i DN för drygt ett år sedan. Den känns alltjämt högaktuell och sätter fingret på en central punkt.

Diskussionerna som förts inom partiet har slagit in på ett bra spår. Mycket återstår dock. Ett självändamål måste vara att söka minsta gemensamma nämnare och en bred parlamentarisk uppgörelse. Är det något skolvärlden är bedövande tydlig på så är det att ingen är betjänt på lappkast mellan mandatperioderna i viktiga principfrågor som ex. systemfrågan betyg. Möjligheterna att locka kvalificierade människor till skolvärlden ökar väsentligt om de politiska partierna faktiskt kunde ta i hand på att ge skolan den ro de (vi) alla så gärna talar om.

Kommer vi dithän har en viktig grundbyggkloss lagts för ett framtida kunskapssamhälle som kan konkurrera med framgång.