Man vill hålla fast i den. Tiden som är nu. Som är ljus och skir. Varje år är den överväldigt plötslig. Och varje år tänker jag att jag vill hålla i sekunderna, en och en. Nosa på den och nästa, ta på varje liten vindpust.
En långhelg som denna fyller batterierna så att livslusten står med övertryck i porerna. Vi planterade storkrukorna på bron i förrgår, jag och E. Bellis, Tagetes, Margueriter och så ytterligare någon sort vars namn jag glömt.
Barnkalas härom dagen, med jordgubbstårta och maffigt kladdiga kanelbullar som bara min kusin M kan få så perfekta. I trädgården. E beklagar att vi inte har någon trädgård utan bara en bro. Jag är för en gångs skull benägen att hålla med.
Friluftardag med korvgrillning och långpromenad runt Kvarnsjön. Vi halvlåg på klipporna efter två timmars traskande och pustade när sångsvanarna tog plats i ruggen intill. Ett slag fanns oro för konkurrens om kabanosser och kanelbullar men de, svanarna, höll sig på sin kant.
Under de många fotstegens resa hann vi prata om både det ena och det andra. J väckte idéer som lämpar sig bra för motioner att skriva till fullmäktige. Kanske blir det en ikväll efter att laxpastan tagit plats i magen, Bondespelet avslutats och E landat i sängen.
Kanske dröjer skrivandet till arbetsveckan tar vid igen. Vi får se.
Bilden är Friluftsfrämjandets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar