Efter en tids tumult och politisk oreda bestämde sig folkpartiet och centern i Strängnäs för att ta sina Matsar ur den Strängnässka skolan. De fick nog av halvsanningar, halvlögner och maktfullkomlighet efter många försök till förändring inom ramen för fortsatt Allianssamarbete. Den ledande moderaten var inte beredd att idka någon självkritik, så styvnackat självsäkert att alliansens småsyskon till sist fick nog.
De satte sig i realförhandlingar för att söka en blocköverskridande lösning istället. Nu ikväll genomförs ett extrainkallat fullmäktige vid vilket ledningsskiftet är ett faktum.
Det är svårt att inte dra paralleller. Att inte göra jämförelser. Med Värmdö.
År 2001, med ett drygt år kvar till valet, var händelseutvecklingen motsvarande den nutida i Strängnäs. En massiv kritik från stödpartierna i en rad sakpolitiska frågor. Därtill en skattehöjning som mittenpartierna själva fick bära ansvaret för medan moderaterna lade ned sina röster, trots att de tillhörde samma ledning.
Nu, sju år senare, finns det åter likheter i olika avseenden. En uppenbar centralstyrning som ställer många inför fullbordat faktum innan flertalet hunnit förstå frågornas innebörd. Och en inkompetens att skapa processer i vilka kommunens medborgare upplever insyn och medinflytande. Att ha blivit respekterade och lyssnade till. Ofta mycket av maktspråk och lite av dialog. Därtill undanhålls information och fuskas med beslutsfattandet. Det skapar inte stolta företrädare. Inte heller förtroende för varandra.
Hemmestamarken är ett exempel. Någon bestämde att marken, som erbjöds till ett underpris av statliga Fortifikationsverket, inte skulle köpas av kommunen. Därtill gömdes hela erbjudandet i en gammal akt så att media, opposition och andra inte skulle bli medvetna om försvarets förslag.
Grantomtahanteringen, gymnasiefrågan, jäv när det gäller alkoholutskänkningstillstånd och nedläggningen av Det modiga högstadiet är andra exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar