måndag 20 augusti 2007

Droppa

dina boktips ett och ett. Inte alla i klump. Som små praliner ska de vara, en då och då. Inte en lång rad nedtryckta i halsen.
Jag får rådet av en kompis.

Lydigt följer jag rådet och börjar med en andra tryffel (den första om "Mig äger ingen" finns här). Denna är sorten man suger på, inte intensivt och hårt utan försiktigt och länge. Smultron. Jag skulle säga att den smakar smultron. För det är ett ovanligt bär som man aldrig får äta sig mätt på. Man får bara just ett litet smakprov. Så känns den här boken. Rar och exklusiv. Lågmäld och gripande.


Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Linda Olsson
En ung ensam kvinna anländer till en enslig by i Dalarna. Där slår hon sig ned för att söka kraft och bearbeta en stor sorg. I huset intill lever enstöriga Astrid, en äldre kvinna, ett tillbakadraget och stilla liv.

Så småningom närmar sig de båda kvinnorna varandra. Deras historier vävs samman och fram växer en spirande, vacker vänskap. Genom den unga kvinnan Veronikas ögon får vi också lära känna Nya Zeeland, hemvist sedan ett antal år för svenskfödda författarinnan Linda Olsson.

Boken är en liten juvel språkligt som, trots de stora känslor boken rymmer, kryssar framåt i sin historia med små, små medel.

4 kommentarer:

Håkan sa...

Roligt med den återvunna läslyckan. Här är det lite motsträvigt. Kan väl inte säga att jag i första hand saknar små söta historier, tycker hyllorna är fyllda av dem, kan du inte komma med ett salt tips nästa gång?!

H

Utbudschock sa...

Jäpp, håller med. För mkt socker renderar kaviteter i läständerna.

Anonym sa...

Kultur, kultur, böcker o dyl vad är väl det mot betong o asfalt
Ingarö

Annika Andersson sa...

Det är ett stort misstag att tro denna bok om att vara sockrig. Den är allt annat än.
Vänskapen mellan de båda kvinnor är för all del vacker och speciell. Men historien saknar verkligen inte sälta och sorg.

Jag skulle snarare säga tvärtom, kan inte snart någon ge mig ett lästips på just en glad historia, som är söt och varm. Och bara det.

Om ni vill dyka ned i det riktigt svarta Håkan och co., så finns har jag flera tips, salta och hårda som snusmumrikar. I Svinalängan är det gott om dem. Birros "Svarta vykort" jag bloggat om tidigare rymmer som titeln antyder. Svärta. Där finns det asfalt också.

Annika