I början var jag provocerad. Rejält. Hon gör en grej av att slarva med språket och skriva slang. Därtill ges vardagsbeskrivningar som landar mitt i solar plexus. Det är plågsamt att läsa om syskongnabbet, femåringens premiärcigarett och pappans fylla. Det berörde mig så att jag nästan övervägde att lägga bort boken.
Men storyn drar. Lockar. Som en liten sirensjungande smådjävul sitter den kraschade och ångestfyllda bergsprängardottern på min axel och tar ton så fort det finns en liten stund över.
Man måste helt enkelt läsa lite till. Och till. Och.. Man måste få veta hur det går. Och inte förrän igår vid släckningsdags slog det mig; en bra bok. Det är vad det är. En bra bok. När man kommer på sig själv med att på dagarna tänkarna tänka på boken man har på nattduksbordet och längta till sängdags - då är det en bra bok.
Även om man är jäkligt provocerad. Eller just därför.
Läs Lo Kauppi som änglar sig på bilden uppe i vänstra hörnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar