De negativa rubrikerna duggar i dagarna tätt för regeringen. Nu har också de frågor som tidigare betraktades som valvinnare hamnat i fokus som riktiga sänken och förtroendet för regeringens politik haltar betänkligt på väldigt många områden samtidigt.
Företagarna kritiserar företagarpolitiken.
Försvarfolket kritiserar försvarspolitiken.
Fastighetsägarna kritiserar fastighetspolitiken.
Resursproblemen för åklagarmyndigheten har varit en visa i landets tidningar den senaste månaden och alltjämt råder osäkerhet kring huruvida de resurser statsministern utlovade den 27 maj de facto kommer att levereras.
Senast i raden är idag kritiken som riksrevisorerna formulerar kring regeringens förmåga att hantera kriser. Jag minns de skarpa, indignerade orden som fälldes i samband med tsunamikatastrofen. Efter snart två års maktinnehav har inte mycket hänt om man ska tro revisorerna.
Därtill visar nya siffror att inflationsproblemen nu är en realitet och 2008 beskrivs som ett förlorat år när det gäller tillväxten.
Men ju hårdare kritik och ju fler misslyckanden som radas upp, desto mer blir problemen den förra regeringens. Och den förra före den. Iallafall om man ska lyssna till den nuvarande.
Med samma intensitet som storkusinerna i Alfons Åberg utbrister statsministern:
-Det var han!
Med den skillnaden då att i sagan var det oomtvistligt så att Alfons faktiskt hade ätit upp kakorna. Frågan är väl om det är oppositionens fel att regeringen inte uppfyller sina egna löften.
Tur då att det finns opinionsinstitut som svart på vitt visar hur medborgarna uppfattar det politiska läget här och nu. Då behöver vi inte fundera över hur den förda politiken uppfattas i stugorna.
DÄREMOT måste vi kavla upp ärmarna och formulera våra egen politik tydligt som det alternativ vi vill vara. På flera områden är skiljelinjen redan klar. Andra återstår. Att utmejsla en storstadspolitik som är hållbar, integrerande och dynamisk är onekligen en utmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar