Hur ska det bli egentligen? Det är en fråga jag får mer eller mindre dagligen.
Jag svarar sanningsenligt. Att jag inte vet. Och att jag befarar att det kommer att bli sämre, i snart sagt alla verksamheter.
Vanligt folk på gatan frågar inte så mycket, än så länge. De har inte nåtts av vad som är på g. Förutom de vars barn behöver särskilt stöd. De hör av sig, oroliga över hur det ska bli. Om den älskade tryggheten, som allt som oftast är relaterad till en specifik person, riskerar ryckas bort. De har inte fått klartecken ännu, nämligen. Och snart är det sommarlov. Oron gnager.
Från fritidsgårdarna hörs de av. Och medarbetarna i hemtjänsten som har lokaler intill oss, de frågar. Personalen i skolor och förskolor undrar också. De har hört att 19+12 miljoner ska bort nästa år, bara på barnens verksamhet. Efter årets besparingar. Var ska pengarna tas, frågar de. Och varför slår de sönder vår organisation som fungerat så bra, vi har ju både sparat pengar och förbättrat resultaten. Rejält.
Under våren har den nya m-ledningen ägnat all energi åt att ändra den kommunala organisationen. Ner i minsta beståndsdel ska det skruvas om. Ändras. Flyttas. Delas upp. Läggas ihop. Och framför allt sparas. Få, ohyggligt få, är det antal medarbetare som känner sig ianspråktagna i arbetet. De blir mest pekade på: "Du dit och du dit. Och du dit och du dit." Med mycket lite av verksamhet för ögonen pågår läggspelet som mest tycks handla om att just göra om. Som ett självändamål. Som små klossar skjutsas de runt, medarbetarna. Och de som känner att detta är under deras värdighet, att bara bli runtskjutsad, de säger upp sig. Under en kortare vistelse i kommunhuset idag fick jag veta ytterligare två som dragit den trista slutsatsen. "Här kan jag inte stanna kvar, jag har sagt upp mig."
Jag blir ömsom förbannad, ömsom förtvivlad. VARFÖR kastar ni bort så mycket bra? Varför är ni så oreflekterande? Hör ni verkligen inte all frustration, oro och ilska som poppar upp som kantareller i en regnig september? Varför skapar ni inte processer som ianspråktar all kunskap och kompetens som finns i vår kommuns olika verksamheter?
Det går lättare att spara pengar och organisera om, om medarbetarna känner sig behövda och efterfrågade. Jag lovar.
4 kommentarer:
Jag är imponerad.
Bra innehåll, bra narrativ, lagom tempo i berättelsen. Trovärdiga detaljer ("under min runda i kommunhuset..."). Du var där, du led, du var människa (Whitman)
Hade du varit fotbollsspelare och jag sportjournalist, skulle jag ha sagt: bra split-vision.
Men även i opposition existerar väl begreppet Karma - samt den envisa föreställning som gör gällande att vi människor går renare genom livet om vi inte är alltför selektiva i vår verklighetsbeskrivning?
Sant: frånvaron av dialog med medarbetarna (egentligen cheferna) förtjänar kritik.
Men också: intäkterna genom markförsäljningar upphör; den nya majoriteten har en annan syn på detta. Ergo: man måste dra ner på utgiftssidan.
Och till slut fabeln om den söta lilla flodhästen som husbonn tog in till sig i huset; efter några år var den stor och tjock och hotade med sin aptit hela husets ekonomi.
- Men det är ju min natur att äta och äta, försvarade sig flodhästen, när KPMG till slut fick uppdraget att granska flodhästens diet.
- Då skulle man ju aldrig ha släppt in dig i huset, genmälde revisorerna, kan man tänka.
- Akta du dig, så att jag inte äter upp dig också!, fräste flodhästen och snappade med sin stora mun efter den vettskrämda slipsnissen.
Jag blir naturligtvis nyfiken över din liknelse. Vem är flodhästen?
A
Använd miniräknaren som slagruta och du ska finna svaret på min gåta.
Då finner jag att det är förskolan, skolan och äldreomsorgen som framför allt ska darra i knävecken och se sina resurser kraftigt reducerade.
Kikar man på styckekostnadsredovisningar som finns framgår det.
Resonemanget att det skulle finnas "flodhästar" som vi aldrig "skulle ha släppt in i huset", begriper jag inte alls.
A
Skicka en kommentar