En gammal man ringde idag på eftermiddagen. Han kände till mig genom min farmor och farfar. Han grät. Av trötthet och utmattning. Ensamheten och maktlösheten hördes i hans svaga röst.
Han vårdar sin fru hemma. Och har visserligen delvis hjälp av hemtjänst men gör ändå stora insatser varje dag och natt för att ta hand henne på tider när de inte är där.
Jag tror jag lyckades övertala honom att försöka få en annan lösning till stånd. Att be om mer hjälp, alternativt få en vårdplats för sin hustru. Han sa att han funderat mycket över det de senaste åren. Men att han trodde att hon helst skulle vilja ha det som det är. Och så hade han bitit ihop lite till. Och lite till. Men nu orkade han inte mer.
När vi la på kände jag först en djup tillfredställelse. Jag tror att jag hjälpte honom.
Men nu, några timmar senare är jag blixtarg. Jävla, jävla Jante som gjort hans liv de senaste åren till en lång, lång kamp, dygnet runt.
2 kommentarer:
Ett angeläget ämne. Och dessutom veldigt svårt. Han kanske ändå ville hjälpa sin fru alla dom där dagarna, även om det var jobbigt.
H
Dom är så många. Om du bara visste hur många lessna tanter och farbröder vi har ute i stugorna. Det är skamligt.
Skicka en kommentar