En spricka i kristallen

heter boken jag haft stor behållning av att senast läsa. Författarinnan är Cecilia von Krusenstjärna, dotter till den kände industriledaren Pehr G Gyllenhammar.

Hon porträtterar en kall, ytlig och tragisk familj i alla avseenden. Ja, förutom tillgången på pengar då, skulle någon inflika. Samtidigt kunde någon annan ställa frågan om det inte är just närvaron av pengar och status som är själva roten till det som skapat den kallhamrade och elitiska miljön.

I det sammanhanget är det intressant att ta del av intervjun som DN publicerade härom dagen.
Dagarna efter jag slagit ihop bokpärmarna har de nämligen fört ett samtal med pappa Pehr med frågor som penetrerar just detta. En lång artikel där närgångna frågor ställs just utifrån dotterns porträtt av familjelivet. Han säger bland annat att det absolut värsta som finns är fattigdom (som en kommentar till kritiken mot honom som far, frånvarande och totalt fixerad vid sin karriär och framgång).

Och uttalandet ställs i blixtbelysning när kvällens Kalla Fakta går av stapeln. När jag läste PG-artikeln härom dagen fnös jag en aning för mitt inre. Inte för att det inte existerar fattigdom eller klassklyftor i Sverige men mer för hans tonläge som jag uppfattade det i artikeln. Von Oben.

Ikväll tänker jag delvis annorlunda. Janne Josefssons intervjumetoder har jag skrivit om tidigare men ilskan efter kvällens reportage handlar alls inte om det, intervjutekniken. Nej, det är en stor portion frustration att människor i vårt samhälle faktiskt lever helt utan rättigheter. Svenska människor skor sig på enskilda individers utsatthet. Det är så djupt upprörande. Om det trots allt var detta Pehr åsyftade såklart enkelt att hålla med honom.