De senaste veckorna har varit speciella. Dagarna har varit präglade av en enorm intensitet och kvällar, och stundtals nätter har arbetet fortsatt. Mina få nära vänner utanför politiken undrar vad jag håller på med, vart jag har tagit vägen. Familjen har jag mest sett till frukost med hålögd blick. Träningskortet jag vann har kommit långt mindre i spel än önskat och älsklingsboken är ännu inte utläst trots sin dragningskraft.
Arbetet har i hög utsträckning handlat om den kaosartade situation jag skrivit mycket om på sistone. Om gymnasiefrågan. Telefonsamtal för att jaga information, skrivaren som går varm med utskrifter av material i ärendet, ögonen som går i kors av läsande, nya telefonsamtal och mailskrivande för att försöka sprida informationen vidare till alla som ringer och skriver och undrar.
Intensiteten i frågan har gått lite i vågor under veckorna sedan mitten av januari, även om det kontinuerligt kommit nya frågor och ny fakta, som i sin tur lett till ännu fler nya frågor, och trycket i ärendet varit stort och mitt absoluta fokus i arbetet sedan den 14 januari.
Idag har jag suttit i bilen hela dagen. Avbrott. Semester.
Vi har som vanligt siktet inställt på Jämtlandsfjällen och den gamla, lite sjaviga släktstugan. En av höjdpunkterna på året brukar det bli, total avkoppling och en ro som är svår att beskriva.
Under den långa resan har jag tänkt mycket på perioden som varit. På att jag känner mig sliten. Men framför allt nöjd på ett ovanligt sätt. Det är inte många frågor som engagerat mig så på djupet som denna. Jag tänker på J som så ofta har den inre lampan tänd. Glöden som kommer sig av att han brinner för sin uppgift. För sitt jobb. För sina elever. För att vara en bra pappa och livet i övrigt.
Jag har känt ett brinn de här veckorna som jag sällan upplevt förut. Inte för att jag annars vantrivs, tvärtom, jag är fortfarande fascinerande engagerad för politiken. Men för att detta är en akut fråga. Den drabbar och berör så många människor. Och det betyder något konkret, direkt för många personer om vi lyckas lösa den kris som våra ungdomar försatts genom klantig allianspolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar