Nytvagad

Under en vecka på året tvagar jag mig minst två gånger. Bara då, den enda veckan. Idag var en sådan dag i en sådan vecka.

Resten av året duschar och badar jag. Möjligen tvättar jag mig också någon enstaka gång. Men i fjällen tvagar jag mig.

Det kommer sig av att stugan vi huserar i är rustik, som J brukar säga. Det innebär att den i princip ser ut och fungerar på samma sätt nu som när den byggdes av hans mormors föräldrar på 40-talet. El finns visserligen nu, det gjorde det inte då.

Men vatten hämtar man i hinkar, toalett finns det ingen och möblemanget är detsamma som vid husets invigning 1946.

Tillvaron här går ut på maximal natur- och motionsupplevelse i kombination på dagarna. Kvällarna viks för enorma middagar, bokläsning och allmän återhämtning. Efter ett par dagar känner man sig lätt obekväm med sig själv apropå mycket fysisk ansträngning och minimalt med dusch/bad/tvätt..

Framåt den tredje dagen brukar därför den första av resans två besök på högfjällshotellets badanläggning genomföras.

Välbefinnandet är.. obeskrivligt. Sejourerna under de snålrinnande duscharna är oändliga och mängder av Palmolives olivduschcreme får lämna sin flaska för att förhöja upplevelsen ytterligare. Skrubb, inpackning och lotion. Inte en millimeter av de 157 centimetrarna lämnas åt sitt öde.

Kort sagt, påväg därifrån konstaterar jag alltid att det måste vara så här det känns att vara tvagad.

En annan iaktagelse är att just dessa två middagar, de efter tvagningarna, sticker ut särskilt. Maten i fjällen är alltid himmelsk, som vore den kryddad med unika smaker som inte finns att tillgå någon annan stans. Men de som serveras på tvagarkvällarna är de som bäst sitter kvar, som närmast tatuerade i sin beständighet, på ens olika sinnen.

Det goda livet.