söndag 24 februari 2008

Friden


Med på denna resa följde fler oavslutade arbetsuppgifter än någonsin tidigare påväg till en semester. Därtill en inlånad minilaptop - med uppkoppling!

Skulle kunna vara ett vansinnigt upplägg. Skulle kunnat innebära ingen avkoppling alls. Om inte jag vore så otroligt förtjust i bergen, snön, skidåkningen, läsningen, den goda maten och de många diskussionerna. Nu är arbetsuppgifterna utförda på kvällskvisten, snart sagt allihopa. Ett litet mail återstår.

I stugan är allt sig likt. Vattenkranen i det lilla pumphuset ett hundratal meter från huset har lagt av vilket leder till att vi nu smälter snö i stora kokkärl för att fylla de stora dunkarna med diskvatten. Borta vid stughotellet låter de oss fylla de mindre med dricksvatten för matlagning och dyligt. Vi känner oss förvånansvärt ett med naturen och stressas inte alls av kastrullbärandet.

Det är lustigt. Hur vissa miljöer så fullständigt får oss att acceptera naturens nycker och tilltag.

Dagens starkaste upplevelse är den jag upplever för mig själv. Med längdskidorna fästade på mina gamla pjäxor kommer vi på eftermiddagen äntligen iväg. På tur. Det fullkomligt lyser om J och han närmast spritter iväg över myren. Jag tänker att en sådan lust ska man inte hålla tillbaka. Därför blir mitt förslag när vi korsat landsvägen och kommit över till de många olika färdvägarna upp på fjället att vi ska fara varsin väg. Han vill upp, högst upp på fjället i vådlig fart. Jag vill hellre glida i lugnare mak och känna hur kroppen sakta väcks till de välkända rörelserna, ett stavtag i taget, den ena skidan som glider förbi den andra..

J är inte svårövertalad. Våra vägar skiljs och han tar sig iväg uppför berget.

Rytmen och lugnet infinner sig obegripligt fort. Helt ensam. Hör småfågelkvitter jag inte förnummit på så länge. Solen hänger som en gul, solmogen apelsin precis framför mig, en liten bit upp. Som om den nästan gick att ta på, smeka över kinden i sin strålande glans. Axlarna sjunker ned och tankarna saktar av. Här behöver man inte tänka fort. Själen hinner ifatt kroppen och allt blir helt igen. Dessa stunder undrar jag varför vi inte bor och lever annorlunda.

Naturen är kraftfull. Magnifik i alla sina skiftningar. Den snälla, varma solen. De farbroderliga snötyngda granarna. Den vita ystra snön som yr runt omkring. Jag blickar upp mot Blåhammarens fjällstation och ler vid tanken att någon av dagarna som kommer sikta dit. Stugorna syns knappt, snön yr och solen står i direkt motljus. Men jag vet att de finns där. Och att de serverar den ljuvligaste fruktsoppa jag någonsin smakat.

Efter två timmar i total fridfullhet vänder jag skidspetsarna hemåt stugan. Jag gissar att jag siktar det charmiga brunmålade huset med gröna fönsterluckor innan J hunnit tillbaka. Och känner en djup tillfredställelse vid tanken på att det väntar mången skidturer än, innan vi vänder fars röda bil åter mot Stockholm.

1 kommentar:

per puder sa...

Du kan konsten att sälja in skidresor och naturupplevelser, faktiskt. Man blir avundsjuk! Spara lite av upplevelserna på burk och delge oss dem är du återvänder...