När jag gick och lade mig igårkväll rapporterade digitala media att Stockholmsförbundet ger Leijonborg sitt stöd. Jag ska erkänna att jag fick mina fördomar på skam. Jag hade nämligen i cyniska stunder tänkt att det borde passa Majoren som handen i handsken att några småförbund banat väg för avgångskraven visavi partiledaren, så att de större, ex. Stockholm lättare skulle kunna haka på. Och vilket tillfälle skulle vara bättre än strax efter partimötet?
När jag vaknade i morse visade sig mina fördomar inte säkert vara fördomar. Nu meddelade förbundet via sin ordförande Maria Wallhager att de önskar ett byte, och det redan till höstens stämma. Det är svårt att befria sig från tron att det krattas i manegen för att Majoren ska ta över. Jag kan känna mig kluven inför scenariot.
Å ena sidan borde jag uppskatta händelseutvecklingen eftersom det med honom som partiledare förefaller som den inslagna vägen är den som kommer att gälla. Något som torde fördjupa partiets försvagade ställning i opinionen. Vem vill ha en blek blåkopia av moderaterna? Då förefaller det naturliga valet vara just moderaterna. Med den polarisering som uppstår har vårt parti möjlighet att locka ytterligare väljare.
Å andra sidan är det problematiskt med ett alltför försvagat folkparti. Det är till dem jag sätter mitt hopp när det gäller att "hålla emot" de systemskiftesambitioner som Moderaterna tidigare drivit, även om de talade tyst om det i den senaste valrörelsen. Allt prat om att hålla ihop samhället och att moderaterna skulle vara det nya arbetarpartiet var precis ett så stort skämt som det lät. Att modsen kan leva med lite falsk fernissa förvånar mig inte helt. Men att folkpartiet skulle låta som en sämre variant av ett gammalt högerparti, hade jag inte riktigt kalkylerat.
Björklund förkroppsligar det auktoritära utan att vara en auktoritet. Anti-intellektualism. Det är tragiskt att hans förenklade budskap är det som man tror ska lösa skolans problem i Sverige. Senast i förra veckan levererades det senaste lågvattenmärket; skolorna ska inte få använda sina vedertagna modeller i arbetet mot mobbing. Nej, de två metoder som enligt forskningen (Björklunds forskning?) lyckas bäst ska användas. Av alla. Punkt.
Jaha.. Vän av ordning börjar fundera. Blir det likadant i historieundervisningen? Endast de två metoderna som är dokumenterat bäst när det gäller att lära ungarna om franska revolutionen ska användas, alla andra förbjudas?! Partiet som tidigare drivit mångfaldsfrågor med ryggmärgen har blivit förstelnade i upplevelsen av att populistiska slagord går hem i stugorna samtidigt som de torde veta att deras politik för skolan funkar risigt i verkligheten. Och det är just Björklund som går i bräschen för detta.
Skolan har utmaningar att möta, bekymmer att lösa. Kom igen folkpartiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar