Äntligen

ett bra folkpartistiskt initiativ.

I dagens DN konstaterar de båda folkpartisterna Barbro Westerholm och Erik Ullenhag att det behöver tänkas om kring äldrepolitiken. I ärlighetens namn var det ett bra tag sedan folkpartiet fick till det, (kloka Birgitta Ohlsson undantagen), det har varit batong-Jans kravutspel mest hela tiden.

Dagens artikel bryter mönstret. Mycket av det de ger uttryck för stödjer jag till fullo.

Något väsentligt har gått förlorat i svensk äldreomsorg. Just den senare delen av ordet känns alltför frånvarande. Omsorg. De gamla har blivit en grupp som hanteras konformt och enkelspårigt. En lösning förväntas fungera för alla oavsett den gamle är social eller dess motsats, lite skröplig eller väldigt sjuk, lever ensam eller tillsammans med någon osv. Man ska bo hemma tills det i praktiken är medicinskt omöjligt, då bereds man plats på "serviceboende" där mycket av verksamheten handlar om palliativ vård.

Barbro och Erik föreslår mer varierade lösningar. Och att de gamla "ålderdomshemmen" ska tas till heders igen. Dit kan man flytta redan innan man har stora vårdbehov. Ett boende som är anpassat för äldre och som underlättar social samvaro och viss service. Det tycker jag är en klok idé.

Den politiska debatten har i alldeles för hög grad handlat om hur man kan tänja gränserna ytterligare lite, (dvs. "hemmalösningen" lite längre) och för lite utvärderat för- och nackdelar med denna vårdfilosofi. I det nuvarande systemet ägnar många anhöriga väsentlig del av sin fritid åt att

dels kriga för sin anhörigs rättigheter i diskussioner med vårdgivaren,

dels åt att själva vårda och ta hand om de gamla så mycket de orkar och kan för att kompensera för de brister man upplever att vården som samhället skulle stått för inte levererar. Därtill är det inte ovanligt att man köper tjänster vid sidan av, antingen med de gamlas medel eller sina egna, för att göra det hela lite drägligare för sina kära.

Barbro och Erik föreslår att anhöriga ska kunna ges ersättning för att de vårdar de sina. Också det tycker jag är en klok idé. Det är märkligt att denna möjlighet inte redan finns. Det är irrationellt att anhöriga lägger så mycket resurser på "fel" saker. Det skulle vara intressant att ta del av hur mycket produktiviteten i samhället faktiskt reduceras på grund av detta.

Under en passage av artikeln blir jag irriterad. När de talar om valfriheten som den stora frälsningen och lösningen på det mesta. Missförstå mig inte, jag är inte emot möjligheten att kunna välja bland flera vårdgivare. Men det blir cyniskt när man framställer de stora vinningarna som ska göras, att man ska kunna välja mellan en promenad eller att få fönstren putsade, eller naglarna lackade, eller ... Det ger en bild att det faktiskt skulle kunna finnas reella val. Problemet är bara att omsorgen är så slimmad att det isåfall handlar om att avstå från någon av de mest basala oundgängliga omsorgerna, såsom hjälp till ett toalettbesök eller att avstå matningsbistånd under en av dagens måltider, för att vinna tiden att kunna välja något av det där andra.

Sverige kan inte berömma sig med en fullgod äldreomsorg. Jag tycker inte det. Mitt parti har inte hellet reagerat i tid när pendeln slog över för långt i tron att "alla är lyckligast med hemtjänst hemma". Fantastiska människor inom vården anstränger sig till det yttersta men förutsättningarna de ges är inte tillräckliga.

Detta leder på sikt till att tillvaron på ålderns höst kommer att te sig väldigt olika beroende på hur resursstark du är, både när det gäller anhöriga som slåss för dig och hur stort ekonomiskt utrymme du har för att kunna köpa dig till det som de allra flesta uppfattar som en normal basstandard.

De individuella lösningarna som hyllas som valfrihet är redan idag bara en valfrihet som inte omfattar alla. I takt med att människors förväntan att samhället ska ta hand om våra gamla på ett fullgott sätt gröps ur, kommer skillnaderna för rik och fattig bli långt större. Och långt oanständigare.