Ljudet av kärlek

Min kompis Janne skriver som så ofta om musik. Den här gången ljudet av olycklig kärlek. Jag gör en copycat, minus o. Det vill säga skriver om musik och lycklig kärlek. Eller kanske bara kärlek, rätt och slätt. Tomas Andersson Wij till exempel. Hans märkliga röst gör mig lika märkligt upprymd. Den går igenom och hackar sig in i det innersta inre. Särskilt i "Nerför floden", även om texten bär mörka toner. För mig är den förknippad med kärlek.

"Vi går längs med stranden
av ett stort ensamt vatten
Jag har lämnat dom jag älskar
nu går vi rakt ut i natten

Jag ser hur mörkret faller omkring mig
jag hör ljudet när skeppsklockan ringer
Det fanns en tid i mitt liv
när allting var så lätt

Vi hade ett hus uppe i bergen
jag gjorde mitt jobb, jag gjorde allt rätt
Sen kom ovädret
dom sa att tiderna var sämre
jag sköt mig ut ur banken
med ett gevär i mina händer

Skeppsklockan slår
på en båt nerför floden
ner och längre bort, ner

Jag har ett jobb här på båten
vi går längs stränder av guld
Jag ser folk gå ut på fälten
för bröd och för kärleks skull

Älskling jag minns hur vi stod
tillsammans på stranden
när en båt gick förbi
slängde du upp handen

Jag höll dig i mina armar
världen var vår och du ville bli kysst
Nu är varje slag av mitt hjärta
som ett eko av allt jag mist
Det finns ett hjärta härute
fyllt till brädden av tårar
snart går floden upp
som ett verk av dårar

Jag ser nedlagda fabriker
jag ser land där människor bott
Tomma hus och öde gårdar
jag hör sånger vid stadens port
En sång, ett eko ifrån länge sen
vi är alla på floden
och det är lång väg hem

Skeppsklockan slår
på en båt nerför floden
ner och längre bort, ner
Alla ska vi ner, ner"


Drabbades av en intensiv lust att lyssna på den i Ipoden, på en skön kvällspromenad längs vattnet - men så fanns den inte på iStore. Jag svär ve och ..., och shoppar silver i brist på guld, dvs. Plura får sjunga den istället. Fint silver.