På dagen för fyra år sedan vet jag exakt vad jag gjorde. Jag satt och höll min mormors hand. Hon dog fridfullt stilla hemmavid.
Jag har tänt ljus och tänkt lite, återväckt det som finns nära och längre ner i minneskistan. Och väl i den kontemplatoniska sinnesstämningen lyssnat på musiken som nu för evigt är förknippat med ett annat vackert avsked.
Det är ingen tung och kvävande sorg. Snarare en mild melankoli, saknad efter älskade människor. Och samtidigt en vacker påminnelse att ta tillvara det fina vi har.
DN-krönikören Barbro Hedvall skrev kloka rader om det i en ledare för något år sedan;
"Sorgen som sätter oss på gungflyet lär oss just det: livet är oförutsägbart. Det kan göra oss små och stora, och det i ett och samma ögonblick."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar