Det hade jag nog aldrig trott. Att jag skulle önska av regeringsföreträdare att ta intryck av Alan Greenspan, gamle chefen för amerikanska centralbanken. Han har just utkommit med sina memoarer.
I intervjun i Aktuellt ikväll levererar han mer än en känga till Bushadministrationen. I sin avslutningskommentar formulerar han sin oro kring företeelsen att höginkomsttagarna i det översta skiktet låter sina löner följa aktiekursernas rekordökningar på ett sätt som inga andra löntagare kommer i närheten av.
-"Det, säger han, är det största hotet mot det kapitalistiska systemet, det urgröper människors förtroende för det".
Detta säger Alan på bästa sändningstid samma dag som RUT (riksdagens utredningstjänst) presenterar redovisningen av hur de skattesänkningar som m-regeringen genomfört slagit igenom. Det visar visar sig att den tiondel av de svenskar som tjänar mest har gynnats mer än de sextio procent som tjänar sämst. TILLSAMMANS.
Eller, som Aktuellt redovisade det, de femtio procenten i landet som har lägst inkomst, har fått 16% av skattesänkningarna.
Fördelningsprofilen säger en del och behöver knappast kommenteras ytterligare.
Hoppas någon i staberna runt Reino och Borg såg inslaget med Alan. Kanske kunde man lära sig av den gamle mannen.
3 kommentarer:
;-)
Välfunnet!
Ja, det är ett intressant påpekande. Kommentar:
På medeltiden (detta distinkta mått av tid som omsluter 1000 - 1200 år, från 300 e kr till 1500 e kr) ansåg man inte att djur kände smärta, därför kunde man i princip handha dem som man ville.
Förvisso hade man fel.
Analogt: Känner mindre bemedlade av sin situation som mindre bemedlad?
Vad ömmar du för - den mindre bemedlade? Eller är det frånvaon av det omfördelande systemet som smärtar?
Det hela mynnar som alltid ut i en filosofisk fråga: Vad innebär det att NN förtjänar XX?
Har den fattige en fri vilja att lyfta sig i fattigmanshåret - som finansmannen kanske har lyft sig i backslicken.
Eller är vi alla blott lotter i livets stora tombola.
Men Greenspan var väldigt vältalig - hatten av.
Inkomstklyftor är ofrånkomliga i ett kapitalistiskt system. Frågan är i hur grad vi önskar att samhället ska mildra gapen mellan fattig och rik.
Ett samhälle med stora klyftor är ett hårdare och kallare samhälle. Det i sin tur genererar cynism och egocentrism. Jag anser inte att vi behöver mer av det.
Modellen som vi haft under lång tid visar att det är möjligt att kombinera kapitalismens goda sidor med en politik som ändå låter alla människor få plats. Det gillar jag.
Jag tycker det är enkelt.
Jag vill leva i ett samhälle där alla har det bra. Det skapar trygghet. Jag ömmar för de mindre bemedlade, ja det gör jag.
Skicka en kommentar