När Dåren slår till

Igår var det dags! Högtidlig invigning av Ingarö idrottsplats friidrottsanläggning!

Fantastiska Ingarö IF som kämpat, fixat och jobbat har färdigställt ytterligare en del av sin anläggning. Jag har skrivit om deras arbete och prisbelönte ordförande i ett tidigare inlägg, se här.

Dagen till ära har föreningen bjudit in representanter från de politiska partierna i Värmdö att invigningsspringa på gummigolvet. Vi är sex stycken som hade trotsat regnskyarna och nålat på oss våra nummerlappar. Jag har nr 293. Känns som ett lagom ambitiöst nummer.

För att höja nivån en aning är dessutom föreningens grand old lady i löparsammanhang, engagerad som hare.

400 meter. Ett varv.

Man och dotter står lydigt vid sidan beredda att heja på.

-Försvara sossefärgerna nu, muttrar en gammal man jag vagt känner igen, tyst i publiken. Jag ler lite till svar och tänker att, "ahh, det är ju bara på skoj för Guds skull".

Uppställning på linjen. Pistolen höjs. Startskottet går.. Inte. Alla skrattar.

Nytt försök. Klara. Färdiga. Gååå.. Inget skott. Då börjar haren springa ändå. Och vi andra efter!

Då händer det där.. märkliga. En välkänd röst från förr dyker upp.. "Jag ska fan vinna..". "Kom igen nu Annika, ge JÄRNET!!"

400 meter - fan, vilket tempo borde man hålla då..?? För att orka hela varvet runt?! Lika bra att rusa på ordentligt. Eftersom uppvärmningen var obefintlig tar det tvärstopp i halsen efter ungefär hundra meter. "Det är ju bara ett varv, för katten, det här klarar du fint" säger den där rösten som jag glömt hur den lät.

Ytterligare hundra meter tillryggalagda och det känns faktiskt helt okej under några sekunder. "Går bra det här", säger rösten.

Jag är lite nyfiken på hur de andra ligger till, de är bakom mig men jag undrar över hur nära intill de är. Någon ligger inte så långt bakom, det hör jag. Vågar inte vända på huvudet. Av två skäl. Rädslan att ramla. OCH. Rädslan av avslöja tävlingsrösten. Att jag inte bara springer här för att vara med på temat "det viktiga är inte att vinna, det viktiga är att delta.." Utan för att jag vill vinna. Så jag låter bli. Att vända mig om.

Efter 250-300 meter sätter piplungan in. "Varför ställde du upp på det här, din korkade idiot", fräser rösten. Som fortfarande VILL vinna men uppfattar kroppens SOS-signaler som nu larmar på högsta. "Nu är det bara upploppet kvar", säger en annan, len och vänlig röst, typ den som nu bara vill att jag ska överleva och som blankt struntar i hur själva loppet går.

Åttio meter kvar. Det börjar flimra för ögonen. Svag blodsmak i munnen. Sextio meter kvar. Människorna på sidan dansar något konstigt afroinspirerat. Fyrtio meter kvar. Illamående. Dunk, dunk, DUNK. SOS-signalerna byter kanal, MAYDAY, MAYDAY, we're going down, we're going down.. Stark blodsmak i munnen.

Men jag kom över mållinjen. Överlevde. Jo, jag vann. Men inte över haren. Kd-killen var närmast efter och kom tvåa.

I bilen påväg hem försöker jag beskriva dramat i mitt huvud. J ser förvånad ut. "-Jamen det syntes inte. Inte alls".

Skönt.