Vissa debatter har jag bara svårt att förstå. Frågan om paret Richardson ska få rätt att gentesta syskonembryon är en sådan.
Ett syskon med rätt anlag kan rädda livet på den andre av deras två söner. Deras äldste son har utvecklat symptomen och väntas inte leva mer än högst några år till. Den yngre bär samma anlag.
Jag har tänkt på paret dagligen sedan jag såg inslaget på nyheterna i förra veckan. Vilken maktlöshet och frustration de måste känna. Tekniken och möjligheterna att få hjälp finns där men byråkratins kvarnar ska mala..
Idag har socialstyrelsen tack och lov fattat beslutet att ge paret de tillstånd som krävs för gentest. Då poppar det fram debattörer som tycker synd om barnet som nu avlas fram. -Vad ska det barnet känna när det förstår att de valts ut särskilt, undrar de. Och varför ska inte de andra cellkropparna (befruktade äggen) som bär på andra anlag få chansen?
Jag undrar vad de är för människor. Lojalitet, pratar de om. Vilken skruvad argumentation.
Jag beundrar paret Richardson som orkar behålla behärskningen och förklara hur varmt de välkomnar sitt nya barn. På alla sätt. Och hur cyniskt det skulle vara att INTE utnyttja möjligheten som finns att rädda livet på sin yngste son vars liv fortfarande faktiskt går att rädda.
Tack och lov att lagstiftningen från förra året äntligen praktiseras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar