Morgontidningsläsandet blev inte förrän på kvällen, vid sänggåendet, igår.
Ledartexterna slår sällan an de emotionella strängarna men igår var ett notabelt undantag. Barbro Hedvalls rader om "Ens förlust och allas sorg" var ett smycke, tänkvärt och fint. Citaten av Tranströmer och Birro ack så välformulerade.
"Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan". (Tranströmer).
Eller Barbros egen final;
"Sorgen som sätter oss på gungflyet lär oss just det: livet är oförutsägbart. Det kan göra oss små och stora, och det i ett och samma ögonblick."
3 kommentarer:
Mer sånt.
"Livet" i detta avseende refererar till vad? Slumpen? Gud? Ödet?
Det finns någon understimulerande i de stereotypa existentiella uppfattningarna; man sätter stora ord i rörelse som, likt stora bergsblock, ofta rullar åt fel håll och krossar allt i sin väg.
Såklart att en viss ödmjukhet är på sin plats, men visst är det understundom uppfriskande när någon säger: Fuck this shit, I call the shots around here.
Ateister som talar om "Livet" vill man liksom bara trycka upp mot väggen och säga: jag älskar dig, men du spär ut mitt vetande, ditt vetande, allas vårt vetande.
Jag vet inte.
Döden kanske..?
Jämförelsen med bergsblocken förstår jag inte, inte heller vad "de stereotypa existensiella uppfattningarna" är för något i det här fallet.
När du förlorat någon som är själva livet för dig, då om inte förr blir du ödmjuk. För det är inte du som bestämmer allt. Det är j-ligt frustrerande. Det är jag medveten om. Men Barbros beskrivning av paradoxen lindrar mycket av frustrationen. För så är det också; Livet, i kontrast till döden i det här fallet, blir värt så mycket mer.
Om mitt tal om livet spär ut ditt vetande så kanske det är en poäng i sig. I min värld kan det vara detsamma som att vetandet växer.
A
Skicka en kommentar