Listerinetanten

Jag är konfunderad. Förundrad. Desillusionerad.

Hur kunde det hända?

För en dryg månad sedan, på skärtorsdagen närmare bestämt, påväg till bion, knallar vi in på dygnetrunt-öppna Apoteket Scheele. Vi ska fylla på förrådet med tandborstar, Alvedon och lite annat. J går på sitt håll, jag samlar ihop det jag tycker hushållet saknar.

Vi möts utanför. J står där med sitt jag-är-så-ofantligt-nöjdgrin.

-Vaere, undrar jag.

Han halar upp en megaflaska av något grönt. Listerine, läser jag på etiketten.

Därpå brister jag ut i storgarv. Jag ser plötsligt min gamla farfar framför mig. Han är alltid beredd att testa nya produkter och håller sig särskilt a jour kring Apotekets utbud.

-Gubbvarning, frustar jag mellan skrattattackerna. Har du verkligen gått på den där reklamen?

J ler ännu bredare.

-Man ska ta hand om sina tänder, säger han. Med den prudentligaste tonen på stämman som finns.
-Uhhh, genmäler jag genom skrattsalvorna. Var e kepsen?
-Det här skulle du också behöva, särskilt du, som inte gillar att gå till tandläkaren.
-Aldrig, väser jag till svar. Fortfarande tagen av skratt.


Härom kvällen står jag i badrummet. Ser något smårynkigt, mattögt med fyllda kinder i spegeln.
Och inser att det är mig själv jag beskådar. Som en annan variant av flourtanten har jag blivit Listerinetanten. Hur gick det till?