fredag 19 september 2008

Ett annorlunda inlägg - Till Thomas


Den trogne läsaren minns att det i våras fanns en gästkrönikör här som några lördagar skrev på lite olika teman. Nu gör han ett återbesök. Med ett tal han höll tidigare idag till sin far. Min svärfar.

Det är säkert inte alls comme-il-faut att publicera ett begravningstal på en mestadels politisk blogg. Men jag gör det ändå. För att det är bland det finaste jag hört i slika sammanhang. Och för att det handlar om Thomas Teichert.


"Till Pappa!

När jag var liten fanns det ett särskilt sätt att se på världen, ett perspektiv, som utgick från min pappa och som präglade mig och min uppväxt till den grad att jag idag inte kan göra mig kvitt dess inflytande ens om jag skulle önska.

Det var ett perspektiv, eller kanske snarare en teori om människan, som för en ung person tycktes så rationell, så rättfärdig och så överlägsen i sin humanistiska ironi att andra synsätt föreföll mig som ovidkommande babbel i jämförelse.

Det var ett perspektiv som i sina sämsta stunder innebar en kategorisk uppdelning av mänskligheten i idioter och hjältar, som tvärsäkert ritade gränsen mellan förnuft och oförnuft, mellan yta och äkthet, och som helt utan tvekan utskilde ont ifrån gott.

I sina bästa stunder erbjöd den däremot klarsyn i stunder av tvekan, asyl i stunder av konformism, en känsla av mening och sammanhang när världens komplexitet hotade att bli övermäktig och inte minst; möjligheten att skratta ytligheten, småskurenheten och förtrycket i ansiktet. De stunderna saknar jag innerligt.

Som ni säkert inser har jag haft min pappa på piedestal. Det är emellertid inte hela sanningen.

Igår kväll lyssnade jag på "The rising", mitt favoritspår med Bruce Springsteen. I min tolkning vandrar Bruce genom tvillingtornens ruiner i ett försök att besvärja dem att resa sig på nytt.

Så har även jag tyckt mig vandra i ruinerna av det som blev kvar av pappa när livet tog en plötslig vändning åt fel håll. Av det som en gång var högt, på gränsen till ouppnåeligt, återstod bara en sorglig hög sten och minnet av en triumferande mänsklig skyline. Av pappas märkvärdiga sätt att närma sig världen återstod liksom bara kategoriseringarna.

Jag har aldrig trott på magi eller mirakel. Precis som pappa har jag svårt att ta frälsningshistorier och dyligt på allvar. Ändå är det något ditåt som har skett. De fallna stenarna har till synes mirakulöst börjat hoppa upp på varandra igen.

De sista fem-sex åren överträffades pappas fysiska skruttighet endast av en närmast obscen belåtenhet med livet. Min brutna hjälte återfick successivt sin lust att med empati, elakhet och humor gissla mänskligheten i allmänhet och sig själv i synnerhet.

Orsaken till detta heter tyvärr inte Johan, Markus eller Jakob utan Sunitaya Nasin, bor i Phuket i Thailand och är en enastående stark, varm och rolig människa. Hon är inte här idag men pappa finns i hennes tankar och hon finns i mina.

Som alla andra var min pappa en människa med många sidor och vi har alla våra egna minnen och våra egna möjligheter att välja vad vi vill minnas. För min del tänker jag minnas honom så som han var och så som han åter blev. En rolig, rebellisk, klarsynt, slagfärdig och innerligt rättskaffens människa."

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det var verkligen fint.
Hälsa din Johan. Och var stolt över att ett fint tal, ett fint inlägg, en fin man och en fin svärfar.

Kram
Felicia

Anonym sa...

Ett vackert tal.